Om ni vill ställa lite frågor så har jag nu skapat en sådan här:
http://ask.fm/Koppsal

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, jag har idétorka.
Så jag kan väl berätta lite om mig själv.

Min pappa var/är alkoholist. Väldigt aggressiv sådan. Inte mot mig utan mot min mor.
Min mor skilde sig från honom rätt snabbt dock, för min skull. Trots att hon älskade honom.
Men pappa var efter oss ganska mycket, bröt sig in i vår lägenhet och höll på.
Han blev hemlös och började hänga med alkisarna i centrum så dit fick jag inte gå, för mamma ville inte att jag skulle se honom där, sådär, full och jaa trasig.
år 2000 så flyttade han tillbaka till England, utan att säga hejdå. Han lämnade mig här.
vi hade kontakt lite då och då via telefon och brev men jag fick inte träffa honom. Mamma var rädd för honom.
2009 fick jag träffa honom för första gången och det var det jobbigaste jag varit med om.
Inte nog med att jag blev mobbad och sexuellt trakaserad i skolan också vid samma tidpunkt.
Jag blev deprimerad samtidigt som jag hade en personlighetstörning, och blev sjukt missförstådd av de flesta runtom mig. När jag gick i 8an så började jag skära mig pga all stress och ångest som kom med allting.
Samtidigt så blev jag påverkad av mina religösa släktingar som gång på gång påpekade hur fel jag var eftersom jag inte följde DERAS syn på hur man ska se ut och vara.
Jag började gymnasiet hösten 2011 där jag bestämde mig för att bli en så bra vän som möjligt, börja om på riktigt, komma till ett ställe där absolut ingen visste vem jag var.
Det gick hur bra som helst.
Tills Julen kom. Min pappa ringde mig för första gången sen vi träffats 2009. Han var full och samtalet var på 1 min ungefär. Då bröt jag ihop ännu en gång och började skära mig regelbundet, flera gånger per dag och jag började svälta mig själv och gick ner flera kilo.
Jag sökte hjälp precis innan sommaren 2012 som jag då också skaffade mig min första pojkvän.
En pojkvän som utnyttjade mig och behandlade mig illa.
Jag fick hjälp via Bup och sen vidare till DBT. Dialektisk beteende terapi som är för självmordsbenägna och självskadande tonåringar.
Jag går där än idag, invidual terapi och gruppterapi som tar 7½ timmar i veckan inklusive resa fram och tilbaka.
Jag mår mycket bättre idag. Även fast jag fortfarande får ångestattacker, relapses när det gäller självskadebeteendet eller maten och känslan av att vilja ta mitt liv. Men jag är på rätt väg nu och det är det som räknas. Jag lär mig släppa det gamla, acceptera nuet och att inte oroa mig för framtiden.

Så det var väl det, lite kortfattat sådär :)