Jag skrev den här dikten när jag var som ensammast, jag hade några få ytliga vänner som jag åt lunch med i skolan, inga som jag direkt tyckte om. Allt hat mot mig själv riktade jag mot människor runt mig, jag ville visa att jag var stark nog att klara mig själv, så jag skrek åt dem, jag sa elaka saker. Bara för att få dem att backa.

Idag vet jag bättre. Inget blir bättre av att man tar ut det på människorna runt om. Det slutade med att jag blev helt ensam och jätte arg på mig själv. För jag visste att det var mitt egna fel. Men ingen förstod mig, ingen orkade lyssna och jag blev frustrerad.

Jag förstår inte
Jag vill inte
Men jag gör det ändå

Jag bryr mig inte
Jag bara spyr ut allt
På alla

Fan den där lukten
Besvikelse
Ilska

Den luktar inte gott
Kan jag säga
Med erfarenhet

Mina ord
Drar ner alla i smutsen
Lämnar mig på toppen

Gör mig till den värsta
Den bästa
Av alla

Mina ord
Vassa som knivar
skär genom luften

Jag tvingar er att svälja dem
Tugga på dem
Smaka på dem

Tvingar er känna dem
När de skär upp er
inifrån

Jag vill inte egentligen
Men jag kommer alltid
Att göra vad som krävs

För att kunna andas
För att mitt hjärta ska slå
För att jag ska överleva