Jag vet inte vad jag ska skriva, jag har lite idé-torka.
Det är helt tomt i mitt huvud just nu. På grund av massa andra saker som händer i mitt privatliv just nu.

Den här dikten skrev jag när folk i min närhet gång på gång upprepade hur jag levde i min egna värld och att jag hade en felaktig världsuppfattning. Jag tror fortfarande att det kan ligga någon sanning i det men det vet jag inte. Jag tog i alla fall väldigt illa upp av vad de sa.

Det är fel på mig

Jag börjar
Tro på
Vad de
Säger

Jag brukade
Alltid
Säga emot
Tjafsa emot
Slå tillbaka

Men nu
Orkar jag inte längre
Sakta men säkert
Blir deras ord
Verklighet

Jag är dum i huvudet
Det är något fel på mig
Jag hittar på saker i huvudet
Som jag sedan tror är verklighet

De vill att jag går
Försvinner
Och tar min fantasi
Med mig